Intervju: Maximilian Haidacher

Maximilian Haidacher, som helst vill bli kallad Max, är 25 år gammal och kommer ursprungligen från Tyskland men bor nu i staden Linz i Österrike där han studerar fotografi på University of Arts. Han har precis blivit klar med en bok, ”Hôtels des Alpes”, och som titeln antyder så är boken fylld av fotografier föreställandes hotell i Alperna. Bilderna är drömlika och måleriska ”Jag har verkligen fastnat för landskapsfoto. Berg, skogar, sjöar, moln, sånt som man hittar i lite kitschiga bilder. Jag känner mig som en romantisk landskapskonstnär från 1800-talet”. Idén till boken fick Max efter att ha tittat i en gammal skidguide och hittat en bild av ett hotell på en skidort i Alperna och fascinerats av den monumentala och enorma arkitekturen. Han bestämde sig för att åka dit i sommar och avbilda hotellen utan vare sig turister eller snö, bara de magnifika byggnaderna ensamma bland gröna berg.

Bilder ur boken "Hôtels des Alpes"

Max fotointresse drog igång när han 14 år gammal fick en gammal systemkamera i födelsedagspresent ”efter det var jag fast” säger han.
När jag ber honom beskriva sitt eget bildspråk och hur han fotograferar så svarar han följande ”Jag tycker inte om att bli inpetad i en kategori eller särskild stil. När man börjar fotografera på riktigt så går man igenom en massa olika stilar och kategorier, allting är på något sätt temporärt. Jag började med klassiskt 35mm svartvitt fotografi, någonting som knappt syns i mina fotografier idag, men det var en nödvändig period att gå igenom. Jag har fortfarande inte utvecklats klart och mitt fotograferande kommer säkert ta nya riktningar i framtiden”. Max fotograferar enbart film med sina mellanformatskameror ”Jag var inte nöjd med en enda bild jag tog med min digitala kamera, jag sålde faktiskt all min digitala utrustning förra veckan och än så länge så saknar jag den inte”.
Jag fortsätter och frågar vem han skulle vara och vad han skulle göra om han inte fotograferade ”Jag vet inte riktigt, men vad än jag skulle ägnat mig åt så hade känslan av tomhet, att någonting saknades, alltid funnits där. Det är det som är det bästa med foto, det gör mig hel och fullständig som människa. Ibland önskar jag att det bara var en hobby och att jag kunde ha ett ”riktigt” jobb, men tyvärr, jag kan inte tänka mig göra någonting annat.” Till sist ber jag honom ge ett gott råd till kommande fotografer: ”Var alltid sann mot dig själv, utvecklas i din egen takt, experimentera mycket och kom ihåg att det finns inga rätt eller fel.”
Ur serien "Kieswerke":